Tvekar om tippåtervinning
Stora resurser finns nedgrävda på soptipparna. Men dagens metallpriser gör det inte lönsamt att återvinna dem. Myndigheterna vill inte stödja verksamheten men föreslår en del lagändringar. Otillräckligt, anser ledande forskare på området.
Ett skräckexempel är Österbyverkens industriområde där resurserna uppskattas till 34 miljoner kronor, men schaktsanerings- och transportkostnaderna uppskattas till någonstans mellan 160 och 195 miljoner kronor.
Slutsatsen är att myndigheterna inte bör ge soptippsåtervinningen statliga stöd. I alla fall inte nu. De anser att tekniken är omogen, att det saknas kunskap om antalet soptippar, deras innehåll och vilken miljövinst som går att uppnå. En av de ledande forskarna på området är kritisk till slutsatsen:
– Alla nya tekniker har svårt med lönsamheten och innebär risker i uppstartsfasen, det är inget konstigt. Återvinning från gamla deponier kan ge stora miljövinster, men det krävs investeringar i kunskaps- och teknikutveckling. Den här utredningen har kraftigt begränsat investeringsviljan, menar Joakim Krook, docent vid Linköpings universitet.
Han tycker att vissa delar av myndigheternas utredning är bra, men att den missar flera viktiga poänger. Exempelvis ska dubbelbeskattningen på avfall bort, samtidigt som restavfall från återvinningen av gammalt avfall även i fortsättningen ska beläggas med ny skatt.
– Syftet med deponiskatten är att minska avfallsmängderna som läggs på deponi. Om vi gräver upp gamla soptippar som läcker ut giftiga ämnen och växthusgaser, återvinner hälften av materialet och lägger tillbaka resten på en modern avfallsdeponi. Då har vi halverat den totala mängden deponerat avfall och gjort miljövinster, men ska ändå betala 500 kronor per ton på det som läggs tillbaka, säger Joakim Krook.
För det som deponerats under de senaste femton åren lanserar Skatteverket en möjlighet för återbetalning av skatten. Det kan dock bli krångligt. Soptippsåtervinnaren måste ta kontakt med bolaget som en gång grävde ner soporna för att ta fram gamla skatteunderlag och visa Skatteverket.
Om bolaget gått i konkurs blir det extra svårt att visa upp skatteinbetalningarna, och utan dem kan skatten inte återbetalas. Kostnaderna för att ta fram dessa underlag bedömer myndigheterna som ”marginella”.
Att Skatteverket valt den här lösningen beror på flera skäl. Dels förbjuder EU:s statsstödsregler en generell skattebefrielse av gammalt avfall som grävs upp för återvinning. Dels skulle andra skattetekniska lösningar medföra lägre beviskrav och öppna upp för fusk. Oseriösa aktörer skulle kunna flytta gammalt avfall mellan två platser för att maximera återbetalningar av skatt, utan att göra de miljöförbättrande åtgärder som återvinningen syftar till.
I industriavfall finns de högsta metallhalterna och det är främst där återtagningen kommer att ske, något som i viss mån redan görs. De totala mängderna är fortfarande små i jämförelse med dagens gruvproduktion och marknadsutbud, menar myndigheterna.
Som exempel nämns LKAB:s kirunagruva som producerar 25-30 miljoner ton järnmalm per år. Den siffran ska jämföras med metallresurserna i svenska kommunala soptippar som totalt innehåller ungefär lika stora mängder, men utspritt på tusentals platser i landet.
– Vi ska komma ihåg att för varje dag ökar mängden metaller och andra naturresurser i samhället samtidigt som den minskar i jordskorpan, så intresset och behovet av återvinning kommer hela tiden att öka. Det är dags att politiker och beslutsfattare börjar inse det och vidtar åtgärder. Man kan inte sitta och vänta på att näringslivet ska ta första steget när dagens marknadsvillkor är anpassade för primärproduktion, säger Joakim Krook.
Jesper Gunnarsson
Artikeln tidigare införd i Process Nordic nr 10 2015