Sandy Chan och Catherine Paul, forskare i teknisk vattenresurslära respektive teknisk mikrobiologi vid LTH, har undersökt en av de vanligare vattenreningsmetoderna i Sverige: sandfiltrering. Deras rön visar, lite oväntat, att äldre sand- och gruslager fungerar bättre än nya.

Förklaringen handlar om mikroorganismer. Det är alltså inte bara sandkornen som gör grovgörat genom att mekaniskt filtrera bort smuts från vatten – vilket man trodde när de här anläggningarna en gång började byggas i slutet av 1800-talet.

Att sandfilter innehåller mikroorganismer är inte helt ny kunskap. Dock har man trott att sandfilter bidrar till att minska antalet bakterier – men så är det alltså inte.

– Snarare är det så att sandfiltreringen ändrar sammansättningen av mikroorganismerna, och då till det bättre. Bakterierna undanröjer många skadliga bakterier, virus, parasiter och andra otrevliga ämnen. Exempelvis har vi sett att gamla sandbäddar alltid filtrerade bort förorenande E. coli-bakterier, vilket ny sand ibland hade svårt med, säger Catherine Paul.

Kvar finns många oskadliga bakterier som följer med dricksvattnet.

Inte nog med att äldre filter tycks vara effektivare. Bakteriekulturerna skiljer sig också åt. Vilken sand som var med från början styr vilka mikroorganismer som växer till sig. Likaså vilken ”mat” de får, alltså vilken typ av smuts som finns i vattnet. Det färdiga dricksvattnets bakterieflora påverkas därmed av vilket sandfilter det har passerat.

– Precis som vi alltmer börja tala om hur viktig vår tarmflora är för vårt välmående, bör vi också börja prata om vår ”sandflora”. Vi behöver bra sandflora för att hålla bort farliga ämnen från dricksvattnet, så den är viktig för vårt välmående. Bakteriefloran i kranvattnet varierar, och vi vet än så länge väldigt lite om hur den påverkar oss. Den frågan vill vi gärna gräva vidare i, säger Catherine Paul.