Kaxigt och med världsförbättrarambitioner vill de bygga ett flexibelt och klimatsmart raffinaderi. ”Allt annat är ointressant”, säger kommunikationschefen.

Nästan längst ner efter Norrlandskusten ligger Norrsundet. Här hade Stora Enso ett massabruk, men efter deras och andras nedläggningar finns inte mycket kvar. Hamnen är visserligen Sveriges största fiskehamn, men det är fakta som bara ett fåtal kommuninvånare tycks känna till.

Egentligen är vi här för att träffa vd:n och grundaren till Colabitoil. Han är dock upptagen med att köpa ett åkeri och lägga rabarber på deras infrastruktur med bland annat tankstationer. Istället är det kommunikationschefen Daniel Arenholm som hälsar välkommen.

– Vi är i begynnelsen av att bygga ett stort bolag. Det blev lite hastigt och lustigt som vi fick möjlighet att förvärva ett annat bolag så om allt går som det ska är vi 31 anställda imorgon istället för 22, berättar han.

Colabit är latin och betyder ungefär ’raffinera’, ’förfina’. Bolaget är fyra år gammalt med affärsidén att ha kontroll över hela kedjan, från tillverkning till försäljning. Där ingår kommersialisering av processen med mikroorganismer som förvandlar restprodukter från massaindustrin till HVO-diesel.

Idag gör bolaget 1,5 miljoner liter om året i sin demonstrationsanläggning. Det motsvarar i runda slängar två procent av hela deras försäljningsvolym. Resten importeras från Neste i Finland, en HVO som framställts ur animaliska och vegetabiliska fetter såsom slaktavfall men också ur biprodukten PFAD från palmoljetillverkning.

– Inom fem år ska vi ha byggt en fullskaleanläggning för två-tre miljarder kronor. Min huvudsakliga uppgift just nu är att förbereda oss för en börsintroduktion. Det är en jättespännande och rolig uppgift, säger Daniel Arenholm.

Enligt honom har Colabitoil inga lån och ska finansiera en hel del av investeringskostnaden själva. Någon form av extern finansiering måste till, men den kommande nyemissionen ska inte bekosta miljardfabriken utan gå till ytterligare expansion.

Från huvudkontoret går det att överblicka stora delar av industriområdet, som ligger precis vid Östersjökusten. Bolaget har redan förvärvat en tredjedel av Stora Ensos nedlagda massabruk och kanske blir det ännu mer. De behöver plats för bränsledepåer, lager och en hamn för att ta emot råvaran, restavfall från massaindustrin.

Målet är att all deras HVO-diesel ska vara förnybar, HVO100, som de kallar den. Det skiljer dem från de stora drivmedelsjättarna.

– De stora drivmedelsaktörerna kommer från råoljeindustrin och ägs av oljebolag som vill fortsätta sälja sina produkter. De blandar förnybar och fossil diesel och säljer slutprodukten med miljöargument. Vi har en helt annan filosofi. Vi öppnar ingen tankstation om vi inte kan sälja hundra procent HVO, allt annat är ointressant, säger Daniel Arenholm.

För att ytterligare minimera miljöpåverkan finns nivåmätare i varje tankstation som skickar en larmsignal för påfyllning. Stationerna är också mobila, så om placeringen inte ger den försäljningsvolym företaget vill ha, så kan stationen enkelt flyttas till ett annat ställe. Företaget erbjuder också mobila tankstationer till större vägbyggen.

Förutom att grundarna kommer från gävletrakten och vill se en ny processindustri på hemmaplan finns fler fördelar med placeringen i Norrsundet. Härifrån nås stora delar av mellansverige med en effektiv logistik.

– Vi ser framför oss att den här produktionen ska vara lokal, så därför är det rimligare med tre-fyra såna här fabriken i olika delar av Sverige än en enda stor. Vi kan också tänka oss att hjälpa andra länder att bygga liknande anläggningar utifrån deras råvaruförutsättningar, menar kommunikationschefen.

Profet i sitt eget land har de inte blivit, ännu. ”Vi säljer som fan, men inte i Gävle kommun”, säger marknadschefen som skymtar förbi i korridoren. Han menar att det är ointressant för bolaget att ändra i processen för att istället tillverka förnybar bensin eller flygfotogen, eftersom de varken har eller kommer få problem att sälja all diesel som tillverkas.

Mikroorganismerna producerar inte några farliga biprodukter och dieseln är därför helt ren och fri från cancerframkallande aromatiska och polycykliska kolväten.

– En gång ringde Räddningstjänsten och frågade hur de skulle hantera ett läckage av vår förnybara HVO-diesel. ”Ta fram salladen och käka det till lunch”, sa vi skämtsamt. Jag brukar ta en sipp ibland när jag demonstrerar för våra kunder, säger Daniel Arenholm.

Själv lyfter han gärna fram den låga grumlingstemperaturen på minus 35 grader. Maskinerna kan alltså stå ute under vintern och behöver ingen uppvärmning för att starta. Trots alla fördelar återstår dock dieselns stora nackdel: de stora kväveoxidutsläppen.

– Där återstår en svår nöt att knäcka, för jag tror inte att vi inom drivmedelsbranschen kan lösa den frågan, menar Daniel Arenholm.

Även om han tycker att deras förnybara diesel verkligen kan bidra till en bättre miljö och fossilfri fordonsflotta är det inte tillräckligt för att lösa alla problem. Resor med kollektivtrafik och samåkningen måste öka, framför allt i städerna där möjligheten finns.

– Det är dock inte resursmässigt eller ekonomiskt försvarbart att byta ut alla yrkesmaskiner mot exempelvis eldrift på kort sikt. Här gör vårt drivmedel stor nytta eftersom ingen åkare behöver göra några förändringar i befintlig maskinpark, säger Daniel Arenholm.

Text och foto
Jesper Gunnarsson

Fakta

Colabitoil har idag ett trettiotal anställda och har tagit över stora delar av Stora Ensos gamla industriområde i Norrsundet. Målet är att bygga en ny processindustri som ska producera 500 000 ton förnybar diesel varje år. Bolaget tror på lokalproducerade förnybara drivmedel och är inte främmande för att starta upp flera halvstora anläggningar runt om i Sverige och andra europeiska länder.

Reportaget tidigare publicerat i Process Nordic nr 8 2017