Klimattoppmötets misslyckande i Köpenhamn 2009 blev vändningen. För politikerna, industrin och Max Åhman. Målet var att utvidga kyotoprotokollets krav på utsläppsminskning av växthusgaser och handeln med utsläppsrätter. Så blev det inte. Klimattoppmötet floppade och luften gick ur klimatarbetet.

– Istället för att försöka enas om förlängningar på fem-tio-femton år utvecklades en ny strategi; att spänna bågen högre och jobba mot nollutsläpp till 2050. I Sverige visste ingen hur processindustrin skulle klara det, så jag fick i uppdrag att skriva en underlagsrapport, berättar Max Åhman, forskare vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.

– Istället för att försöka enas om förlängningar på fem-tio-femton år utvecklades en ny strategi; att spänna bågen högre och jobba mot nollutsläpp till 2050. I Sverige visste ingen hur processindustrin skulle klara det, så jag fick i uppdrag att skriva en underlagsrapport, berättar Max Åhman, forskare vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.

Det tog honom flera månader att gå igenom alla relevanta vetenskapliga artiklar. Efter att rapporten publicerades har han inte haft något problem att hitta arbetsuppgifter. Nästa projekt är att tillsammans med sina kollegor göra en omvärldsanalys åt stålindustrin om övergången från koksbaserad masugnsprocess till vätgasreducerad ståltillverkning. Analysen ingår i det så kallade Hybrit-projektet som drivs av SSAB, LKAB och Vattenfall.

– Stålindustrin har gjort sin hemläxa ordentligt. Visst, det är bara ett forskningsprojekt, men det är spännande att de väljer den här vägen och satsar ganska mycket egna pengar. Jag upplever dem som seriösa, inte som ett spel för galleriet. Det är inte så konstigt att projektet blivit regeringens älskling, det passar jättebra in i Löfvens och Dambergs nyindustrialiseringsstrategi, säger Max Åhman.

Tidigare har han jobbat vid klimatpolicyenheten på Naturvårdsverket. Det var den bakgrunden som bäddade för underlagsrapporten. Frun har jobbat vid UD, så Max Åhman har varit medföljande och frilansat som konsult och arbetat för FN:s miljöprogram UNEP. Sen några år är de tillbaka i Lund och kommer att stanna.

– Vi ville att vår son ska växa upp på ett och samma ställe och inte bli ett diplomatbarn. Han stormtrivs och vill aldrig flytta härifrån, men det ändrar sig säkert i framtiden, säger Max och ler.

Själv gillar han att hoppa runt mellan arbetsuppgifter och funderar redan på nästa steg, nästa stora sektor att ställa om till nollutsläpp. Fast den tunga industrin kommer han inte att släppa.

– Jag håller mig kvar, här finns mycket att göra. Att ställa om basindustrin är det svåraste, för det handlar om så stora investeringar. Samtidigt är alla så trevliga, de verkar glada över att nån är intresserad av deras verksamhet.

Max Åhman anser att processindustrin är riggad för att tänka långsiktigt eftersom investeringarna är stora och tidshorisonten lång. För pappers- och massaindustrin är det bara två pappersmaskiner bort till år 2050, vilket innebär att nästnästa investering måste vara en nollutsläppsinvestering. SSAB har en liknande situation. Den nyligen renoverade masugnen i Luleå ska gå i tjugo år till, men vid nästa renovering är det kanske dags att byta teknik.

– För bara åtta år sen var det ingen inom den tunga industrin som trodde på nollutsläpp. Idag är alla med på tåget, men om det ska lyckas måste industrin få hjälp av staten. Tyvärr skrämmer ordet ’industripolitik’ både politiker och industri, menar Max Åhman.

Beröringsskräcken tror han har historiska orsaker. Ordet leder tillbaka till 70- och 80-talens politik som syftade till att skydda industrier och arbetstillfällen snarare än att utveckla verksamheter.

– Det var inte så lyckat att hålla döende industrier under armarna och det lever nog kvar i medvetandet, men att nå nollutsläpp kräver en modern industripolitik. Företagen kan nog minska energiförbrukningen med 20-30 procent på egen hand. Därifrån är det ett stort steg till att bli en nollutsläppare.

Att prata industripolitik i Sverige kan vara lättare sagt än gjort. Sverige är ett av världens mest frihandelstillvända länder. Både industri och politiker tror på den fria marknaden. Industrin påminner gärna om vikten av rättvisa handelsregler och en gemensam spelplan, däremot är det tystare om enorma skattesubventioner på energi och gratis tilldelning av utsläppsrätter.

– Det neoliberala tankesättet om den fria marknaden bygger på att ingen har en industripolitik, men så ser det inte ut i verkligheten. Även i Sverige går staten in med stödpaket om det går knackigt för vissa branscher, menar Max Åhman.

Kanske håller något på att hända. I EU pratas det om behovet av en industriell renässans och behovet av industripolitik. I Sverige pratar man gärna om innovationspolitik, vilket i praktiken är samma sak.

– Nackdelarna med industripolitik är att industrin kanske väntar på politiska beslut istället för att ta egna initiativ. Sen får vi passa oss så att tullar och politik inte slår över till protektionism och nationalism, för då handlar det genast om att skydda istället för att utveckla industrin.

Samtidigt menar han att det kan behövas någon form av skydd för processindustri som har relativt låga växthusgasutsläpp. Annars riskerar de att utkonkurreras av företag som inte har lika tuffa miljökrav.

– Klimattullar är ett rimligt förslag för att utjämna effekterna av olikartad klimatlagstiftning mellan olika länder. I Sverige går det idag inte att prata om klimattullar, men det görs i exempelvis Frankrike.


Jesper Gunnarsson

Fakta:

Namn: Max Åhman

Ålder: 48 år

Familj: Fru och en son på 13 år.

Fritidsintressen: Jakt.

Utbildning: Maskiningenjör, doktor i miljö- och energisystem.

Karriär: Konsult i sockerindustrin, jobbat för UNEP (FN:s miljöprogram), arbetat på Naturvårdsverkets klimatpolicyenhet och därefter som konsult i Tunis. Engagerades för att skriva en underlagsrapport om hur basindustrin skulle nå en 90-procentig minskning av växthusgaser till år 2050. Har sen dess jobbat med basindustrins omställning från fossilbaserad verksamhet till klimatmässigt hållbar.

Aktuell: Forskar på basindustrins möjligheter och väg till nollutsläpp av växthuspåverkande gaser till år 2050.

Intervjun tidigare publicerad i Process Nordic nr 5 2017