Analys: Kranar läcker utan åtgärder
Bidragskranen står och läcker hos Energimyndigheten, skriver Process Nordics Jesper Gunnarsson i en analys av Energimyndighetens stöd till järn- och stålindustrins energieffektivitetsprogram som granskats i Process Nordic under 2017.
Och visst bör staten ibland gå in och stödja järn- och stålindustrin, ett bra exempel är SSAB:s kommande övergång till en koldioxidfri ståltillverkning.
När myndigheten under sjutton år betalat ut en halv miljard kronor så förväntar jag mig magnifika resultat. Men järn- och stålindustrin levererar inte. I alla fall inte enligt den konsultfirma som skulle utvärdera effekterna av bidragen.
Mer noggranna konsulter hade förmodligen kunnat spåra upp en del konkreta effekter eller åtminstone uppskattat dem. Fast myndigheten verkar inte ens vara intresserad. De har diskuterat rapporten under ett möte i januari, men vill inte ställa några krav på konsulterna.
Varför får inte statens bidrag någon effekt? Anledningarna till det magra resultatet är flera. Industriföreträdare hänvisar gärna till att deras investeringscykler inte matchat tidpunkten för forskningsresultatet, eller att nya tillverkningsprocesser gjort forskningen inaktuell innan den ens givit resultat. ”Skrivbordsprodukter” är ett vanligt återkommande ord som jag får höra. Dessa kritiker menar att det överordnade målet tycks vara att fantisera ihop projekt och skapa arbetsuppgifter åt forskningsinstituten, eller ”upprätthålla kunskapsnivån i branschen”, som det heter på fint konsultspråk. (Alternativet vore ju att sparka personal.)
Dessutom överdrivs energibesparingspotentialer i ansökningshandlingar. Energimyndigheten är medveten om detta: ”Jag har reagerat när de tar i så de kräks. Sökanden tror att om det finns en stor besparingspotential så ligger de bra till för att få stöd. Men varför ska vi betala ut pengar om investeringen återbetalar sig på tre år?” berättade en handläggare.
Till myndighetens försvar ska sägas att de börjat skärpa upp projeketen med tydligare och mer uppföljningsbara mål. Samtidigt tycks man vara förvånansvärt tondöva inför kritik. ”De forskningsfinansierande myndigheterna vill inte gärna bli granskade utifrån. De har ett eget tänk på hur de ska bedriva verksamheten och har svårt att
tänka om”, säger en expert.
Vad säger då politikerna? De har ju både ansvar och mandat att styra upp arbetet vid myndigheterna. Åtminstone via regleringsbrev och chefstillsättning. Bägge topparna i näringsutskottet vill se tydligare syfte, mål och uppföljning.
Att Moderaterna vill se en vetenskaplig utvärdering av näringspolitiken låter onekligen spännande.
Å andra sidan är det lätt att lägga förslag om nya myndigheter och utgifter i oppositionsläge. Det motsatta däremot, att fatta beslut baserat på sin egen tro på industrins förträfflighet, det duger inte.
Jesper Gunnarsson
Analysen publicerad i Process Nordic nr 2 2017