Yxsjös wolframsand lockar forskarna
För tjugo år sedan såg gruvområdet ut som en öken. Idag finns bara några enstaka sandblottor kvar. Här jobbar forskarna intensivt under ett öronbedövande smatter från den gula kobran. Syftet är att kartlägga miljögifter och ta fram nya processer för att utvinna kvarvarande metaller och mineral, framför allt wolfram.
– På sommaren dammade det rätt rejält, det var som en sanddimma som låg över hela byn. Farsan la på massa från Kvarnsvedens pappersbruk för att bli av med damningen. Då började skogen att växa ovanpå massan, berättar Niclas Strandberg, ägare till det anrika industriområdet.
Gruvans historia börjar 1728 med utvinning av koppar här i Yxsjöberg. Under det stormiga året 1908 med lockouter och strejker över hela Sverige avvecklades verksamheten. Snart hittades wolframmineralet scheelit och ny brytning pågick mellan 1917 och 1920, som dock lades ner i spåren av första världskriget.
År 1936 kom Josef Berglund till byn och köpte gruvområdet. Då inleddes den 30 år långa ”Storhetstiden”, som Niclas Strandberg benämner det, med förnyad wolframutvinning. Hans farfar var den första som anställdes av Josef Berglund.
Efter nästan ett decenniums tystnad kom LKAB:s dotterbolag AB Statsgruvor och återupptog utvinningen i början av 70-talet. Verksamheten bedrevs fram till slutet av 80-talet.
– Det var då kineserna dumpade priset på wolfram. Farsan och farfar var sist att gå 1963 när Berglund la ner, och farsan var sist när gruvan stängdes helt 1991, berättar Niclas Strandberg.
Idag har byn ett trettiotal bofasta invånare. De flesta jobbpendlar till Grängesberg, Kopparberg eller Ludvika. Stora arbetsgivare är ABB, Spendrups och Kopparbergs bryggerier. Närmaste butik ligger i Ställdalen. Den har nyligen öppnat igen sen bygden fått tillskott i form av asylsökare.
Förutom Process Nordics utsända journalist har Yxsjöberg dessutom besök av ett flertal forskare från Luleå tekniska universitet. De är här för att förbereda inför höstens stora provtagning. Då kommer det bullra rejält från borrbandvagnar.
– Vi vill se hur wolfram, beryllium och tenn har vittrat och lakat under de här hundra åren, hur mobila de varit. Vi ska göra en miljöriskbedömning av deponin och en mineralteknisk bedömning ur ett utvinningsperspektiv, men inte i sån storlek och omfattning så att ett gruvbolag bara kan kopiera rakt av, säger Lena Alakangas, biträdande professor i tillämpad geokemi.
Söder om området finns en liten damm som är helt brun av oxiderat järn. Därifrån läcker beryllium vidare ut i vattensystemet. I norr finns en godkänd damm som kan ta emot framtida gruvvatten. Det är en delförklaring till varför markägaren Niclas Strandberg är delaktig i forskningsprojektet.
– Går det att göra nånting för att få bort läckaget så är det bra. Sen hoppas jag att det kan bli någon form av gruvverksamhet här igen så det blir lite rörelse i byn. Jag driver en firma som tillverkar bergbultar och har några anställda, men vi är det enda företaget här.
Några hundra meter bort går det att urskilja två personer som försöker forcera ett flackt men tuvigt område med en gul rullatorliknande farkost. Men några vilsegångna pensionärer är det inte. I själva verket är det två pionjärer – geofysiker – från Luleå: Saman Tavakoli och Thorkild Maack Rasmussen. Med hjälp av georadar skickar de pulser ungefär tio meter ner i marken.
– Det är första gången vi gör den här typen av mätningar och så vitt jag vet har inte någon gjort det här i Sverige tidigare. Tolkningen av mätdatan är det svåraste. Vårt mål är att försöka avgöra tjockleken hos lagret med anrikningssand, förklarar professor Thorkild Maack Rasmussen.
Geofysikernas data ska lägga grunden för höstens provtagning och effektivisera arbetet. Eftersom vatten reflekterar radarvågor så ska det, åtminstone i teorin, gå att bestämma grundvattennivån. Metaller ger också utslag, men det går inte att särskilja olika metaller från varandra.
– Det är dyrt att åtgärda miljöskador, men att göra geofysiska mätningar är inte dyrt. Med större kunskap om marken blir det lättare att till exempel planera en efterbehandling av miljöskadade områden, menar Saman Tavakoli.
I väntan på geofysikernas underlag genomför de andra forskarna ett antal provborrningar. Doktoranden Jane Mulenshi förpackar jord och grus i hinkar för att göra extraktionstester hemma i labbmiljö. Hennes uppgift är att hitta metoder för att utvinna kvarvarande wolfram i den gamla anrikningssanden.
Doktoranden Lina Hällström ska inrikta sig på vattenkemin och miljöbiten. Vilka föreningar är stabila under grundvattnet respektiva ovanför grundvattnet? Hur mycket har olika föreningar lakat? Har de ansamlats på något särskilt ställe?
Handledare och projektledare är just biträdande professor Lena Alakangas:
– Vårt mål är att så många mineral och metalloider som möjligt ska utvinnas vid gruvdrift, och att det blir så få skadliga ämnen kvar i området som möjligt. Idag är det inte ekonomiskt lönsamt att ta vara på allt utan bara vissa ämnen. Men om man räknar med miljön blir det mer lönsamt med ett helhetsgrepp och det är dit vi vill komma.
Text och foto:
Jesper Gunnarsson
Fakta: Yxsjö gruvor
Hela kringinfrastrukturen med silos och bandtransportörer finns kvar. Det numera vattenfyllda schaktet är 450 meter djupt. Gruvan går som mest 660 meter ner under marken.
Sandvik mutade in den övergivna gruvan för att säkra wolframtillgången till sina hårdmetallskär som har en bas av kobolt och wolframkarbid. När de sedan säkrade tillgången på annat håll sålde de rättigheterna. Idag är det Tasman metals som innehar tillstånden, men sedan motgången i Norra kärr har de i praktiken inte varit aktiva i Sverige.
Även om Tasman metals har rätt att bryta tillgångarna under marken så tillhör den gamla anrikningssanden markägaren Niclas Strandberg. Det handlar om ett fem meter tjockt lager på en 25 hektar stor yta. Wolframhalten uppskattas till omkring 0,3-0,5 procent.
Reportaget tidigare infört i Process Nordic nr 8 2016