Klarar inte mer än omvärlden
Högre löneökningar än omvärlden slår direkt mot svensk konkurrenskraft, skriver Mats Kinnwall, chefsekonom på Industriarbetsgivarna, på Dagens Industri debattsida den 15 februari.
Ett argument som hörs är att löneökningarna egentligen inte spelar någon större roll: ”för höga” löneökningar antas exempelvis leda till en svagare krona, vilket återställer konkurrenskraften.
Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, har till och med vid upprepade tillfällen hävdat att det vore illa för exportindustrins konkurrenskraft med ”för låga” löneökningar.
Hans teori, som dessutom fått en hel del spridning, är att eftersom Riksbanken i nuläget inte kan möta med lägre ränta leder låga löneökningar till lägre inflation och en starkare krona på sikt. Teorins förespråkare hävdar vidare att eftersom finansmarknaderna är framåtblickande och ofta överreagerar finns det dessutom en risk för en kraftig, kortsiktig kronförstärkning som tar udden av låga löneökningar och faktiskt fördärvar industrins konkurrenskraft.
Ett problem för Lars Calmfors och andra som resonerar i liknande banor är att de antaganden som ligger bakom resonemanget vilar på minst sagt bräcklig empirisk grund.
För det första kan man konstatera att sambandet mellan svenska löneökningar och inflation är långt ifrån klockrent. Till och med obefintligt. De senaste årens kraftiga och ihärdiga fall i inflationen har till exempel ingenting med svensk löneutveckling att göra utan speglar i första hand kraftiga prisfall på globala marknader.
Att valutakursen ska spegla relativ inflation i olika länder bygger för det andra på tanken att konsumenter snabbt skiftar från dyrare länder/produkter till billigare så att prisskillnader i gemensam valuta utjämnas. Valutakurser påverkas dock av många faktorer, varav relativ inflation långt ifrån är den viktigaste. För en liten öppen ekonomi som den svenska domineras rörelserna på valutamarknaderna av globala – oftast finansiella – händelser. Flödena på finansmarknaderna är i dag oerhört mycket större och mer lättrörliga än de kommersiella flödena.
Olika datastudier ger inte heller mycket till stöd för att denna prisutjämning i gemensam valuta verkligen sker i praktiken. USA:s prisnivå relativt svensk prisnivå har till exempel stigit med drygt 30 procent sedan 1993.
Enligt Lars Calmfors med flera borde detta ha inneburit att dollarn fallit motsvarande mot den svenska kronan. Så har dock ingalunda varit fallet, i stället har dollarkursen fluktuerat kraftigt utan tydlig trend. Inte ens under en så lång period som över 20 år har alltså relativ prisnivå och valutakurs samvarierat.
Valutakursrörelser under de senaste decennierna har i stället utlösts av globala chocker som it-bubblans uppblåsning och kollaps under sent 1990-tal och finanskrisen under sent 00-tal. De senaste årens kraftiga dollarförstärkning har i sin tur att göra med förväntningar i finansmarknaderna om snabba räntehöjningar i USA. Kronans utveckling har således haft mycket lite med inhemska svenska förhållanden att göra.
De viktigaste slutsatserna är dessa:
Det finns mycket litet stöd för att kronan skulle deprecieras kraftigt i händelse av högre svenska löneökningar än i omvärlden. Dessa kommer i stället troligen att slå rakt in i industrins konkurrenskraft.
Att förlita sig på att kronan ska ”rädda konkurrenskraften” är liktydigt med att lägga sitt öde i händerna på nyckfulla aktörer som centralbanker och de globala finansmarknaderna. Detta är en alltför riskfylld strategi.
Med tanke på den pressande situationen för många svenska industriföretag och vikande global industrikonjunktur är det därför av yttersta vikt att löneökningarna inte överstiger dem som gäller i vår omvärld.”