En dröm för miljönissen
Kvittblivningen kan vara ett problem. Men askan kan också vändas till en resurs. Alla som arbetar med återvinning och miljöteknik drömmer om det perfekta kretsloppet. Att vi kan hämta ett material i naturen, använda det vi behöver och sedan återbörda resten. Ibland lyckas man.
På processnet.se finns en artikel, ”Återvinner fosfor ur slamaska”, som handlar om återvinning av fosfor. Tanken är enkel: man sameldar träbränslen och avloppsreningsslam och tar vara på värmen i t ex ett fjärrvärmesystem.
Rötslammet innehåller fosfor, som blir kvar i askan. Genom en inte för komplicerad process kan fosfor och metaller utvinnas. Fosforn säljs till konstgödselindustrin. Som biprodukter får man järn och aluminium. Och förstås el och fjärrvärme.
Slammet är sådant som inte uppfyller kraven för att spridas direkt på åkrarna eller som inte accepteras av jordbrukarna. Anläggningen, som planeras av Ragnsells, bygger på teknik som tagits fram av teknikföretaget Easymining, med Ragnsells som största ägare.
Detta är goda nyheter. Det är miljöteknik när den är som bäst, där man ser till att resurserna återcirkuleras i görligaste mån. Och det öppnar möjligheter för ytterligare affärer. Nere på kontinenten och i England bränner man slam i stora anläggningar för att helt enkelt bli kvitt det och minska volymen före deponering. De askorna kan processas med Easyminings teknik. Då rör det sig om stora volymer och en mängd återvunnen fosfor som påverkar den europeiska fosforförsörjningsbalansen.
Men det är också dags att titta över landets andra stora fosforresurs, nämligen apatiten i Kiruna och i Malmberget. Idag behandlas den som avfall, och finns i de stora sandmagasin som är resultatet av anrikningsprocessen. LKAB har tidigare utvunnit apatit. Nu finns planer på att komma igång på nytt.
Men det går långsamt. LKABs kärnverksamhet är järn. Och det är järn man satser på för fullt. Det ges inga stora resurser till sidospåren apatit och sällsynta jordartsmetaller, REE. Det finns nämligen gott om REE i sandmagasinen, som kan utvinnas samtidigt med apatiten. REE har ett strategiskt värde, eftersom de behövs i moderna elektroniska produkter. Kina står för 90 procent av produktionen, och priserna har varit höga.
Det borde ju locka LKAB, tycker man. Men det finns idag massor av projekt världen runt som riktar in sig på utvinning av REE, och det betyder lägre priser på sikt. Dessutom är volymerna små. LKAB jobbar med hantering av enorma volymer. Det var ju aska som var temat för Askdagen, men utvikningen var motiverad. För samma teknik som tar ut fosfor ur aska kan också användas för apatiten i Kiruna.
En stor del av de 1,7 miljoner ton aska som produceras går idag till att täcka deponier. Men deponiverksamheten minskar. Därför letar man efter andra användningsmöjligheter. En är att göra tjältåliga beläggningar på vägar med flygaska. Forskning i Finland har visat på mycket bra resultat. Bottenaskor från avfallsförbränning kan bandas med bergkross och användas som vägmaterial. Men tungmetallhalten manar till försiktighet. Om vägen ska byggas om bör materialet återanvändas.
Att hitta användningar för flygaskan har visat sig betydligt enklare än för bottenaska. Att gödsla med aska kan skapa en skog av torvmarker med ringa trädbestånd. Aska från fluidbedpannor kan blandas in i betong.
När Gävle hamn muddrades var det nödvändigt att stabilisera muddermassorna, eftersom bottensedimenten innehöll otrevliga ämnen från industrierna i området. Det kunde göras med mycket gott resultat med hjälp av flygaska från Uppsala. Alternativet var att stabilisera med cement. Flygaskans pris är 1/5 av cementpriset. Resultaten blev att 20 miljoner kronor sparades in och de stabiliserade muddermassorna läcker inte.
Listan på goda exempel kan göras lång. Det gemensamma är att man lyckas göra en resurs av ett problematiskt avfall. Det är ju rena drömmen för den miljönisse som sitter som
sitter nånstans inne i oss allesammans.
Sverker Nyman
Krönikan tidigare införd i Process Nordic nr 6 2014