Saneringsarbetet kräver mer pengar
Naturvårdsverkets rapport för 2013 års saneringar har kommit. Budskapet är tydligt. För att nå miljömålet En giftfri miljö måste staten satsa mer pengar. Dessutom efterlyser myndigheten nya och bättre saneringsmetoder.
– Det är ovanligt att vi ropar efter mer pengar. Men i år ser vi tydliga glapp mellan miljömålen och hur verklighen ser ut, säger Anna Nordin, handläggare på Naturvårdsverket.
Dessutom efterlyser myndigheten bättre saneringsmetoder som kan ske på plats. Traditionell sanering sker genom att schakta bort förorenade jordmassor för lagring på deponi.
Nyligen presenterades en rapport av SGI, Statens geotekniska institut, där författarna konstaterade att det saknas kunskap för att kunna garantera en deponi som håller i 1000 år. Det är inte ens säkert att dagens material kan garantera en läckagefri deponi mer än några hundra år.
– Schaktning kommer att vara fortsatt viktigt, på grund av att vi inte har några bättre alternativ. Om ett förorenat område läcker farliga ämnen till en vattentäkt måste jorden flyttas. Vi får ta hand om jordmassorna i framtiden när vi förhoppningsvis har bättre metoder, säger Anna Nordin.
Exempel på alternativa saneringsmetoder är värmebehandling för att bryta ner organiska föreningar, pumpning med vatten för att laka ut kemikalierna ur jorden och sedan separera dem från det uppsamlade vattnet eller injektion av ämnen i jorden som hjälper till att bryta ned föroreningarna.
Enligt miljöbalken ska den som förorenat marken betala. Men bolag kan ha gått i konkurs, blivit uppköpta och marken kan ha sålts i flera olika omgångar och haft andra förorenande verksamheter.
Att reda ut det ekonomiska ansvaret kan vara krångligt. Hittills har rättsläget betraktats som ganska oklart, så många ärenden har avgjorts i mark- och miljödomstolen. När det inte finns någon betalningsansvarig får Naturvårdsverket bekosta saneringen.
Ett uppmärksammat fall är Oskarshamns hamn. Myndigheten beviljade 221 miljoner i bidrag. Oskarshamns kommun ville använda de förorenade muddermassorna till att bygga ut hamnen, men Naturvårdsverket ansåg att beslutsunderlaget var otillräckligt, överklagade till mark- och miljödomstolen och fick rätt.
Nu har kommunen ändrat sig och det verkar som att muddermassorna istället kommer att deponeras.
– Vi tycker att det är tråkigt att vi hamnade i den situationen, men kände att vi inte hade så mycket val. Vi ville vara säkra på att pengarna användes till en miljöriktig sanering, säger Anna Nordin.
Det förorenade området i Oskarshamns hamn är klassificerat i riskklass 1, alltså ett område med mycket stor risk för spridning av farliga ämnen. I Sverige finns ungefär 1000 objekt med den riskklassningen. I riskklass 2, som utgör ”stor risk”, finns nästan 7000 områden. Dessutom klassificeras tusentals områden i riskklass 3 och 4.
Miljömålet säger att inom en generation ska inga förorenade områden utgöra ett hot mot människans hälsa och natur. För tillfället utarbetar regeringen nya så kallade etappmål. Naturvårdsverket har föreslagit att områdena i riskklasserna 1 och 2 ska vara åtgärdade till år 2050.
– Pengarna räcker till riskklass 1, men inte till riskklass 2 som det ser ut idag, så vi skjuter problemen framför oss till framtida generationer, säger Anna Nordin.
Viss draghjälp får staten från exploatering av förorenade områden. Det kan till exempel handla om byggande av bostäder i ett före detta industriområde. Minst 2269 områden har redan sanerats inför en sådan exploatering, oftast områden med lägre riskklassificering. Statistiken är inte komplett, eftersom bara 228 av 290 kommuner har rapporterat sina siffror.
– Det som är svårt är att prioritera områdena. Just nu pratas det mycket om högfluorerade kolväten från brandskum som hotar vattentäkter, sedan har vi gruvföroreningarna, exempelvis Blaiken. Där måste vi gå in och göra akutåtgärder för att inte allt liv i sjön ska slås ut. Eftersom budgeten är begränsad får andra områden vänta, säger
Anna Nordin.
JESPER GUNNARSSON
FAKTA: Riskklasser och utredningar
-Förorenade områden delas in i riskklasserna 1–4, där 1 står för mycket stor risk och 4 för liten risk.
-Till och med 2013 har myndigheterna klassat 1012 stycken områden i riskgrupp 1 och 6978 stycken i riskgrupp 2.
-Varje förorenat område ska undersökas i en förstudie. I mindre än hälften av fallen görs också en större utredning. Då bedöms om och hur saneringen ska ske.
-Naturvårdsverket fördelar statens pengar till länsstyrelserna som i sin tur delar ut pengarna till kommunerna som driver saneringsprojekten.