Krönika: Ok att forskningen misslyckas
Det finns gott om goda exempel och geniala lösningar i svensk stålforskning. Att lyfta fram dessa och hylla forskarna, det är Jernkontoret duktiga på. Men det finns också konstigheter som branschen inte pratar högt om.
Det har vi nu gjort, närmat oss stålforskningen med en kritisk blick och redovisat resultatet i tre artiklar med slagkraftigt språk. Den första handlade om industrins naturaredovisning, den andra om energieffektiviseringsprojekt och den tredje om kortsiktig forskning.
Avsikten är inte att ge en ensidig bild, utan också redovisa olika argument eller synsätt. Om artiklarna därför varit opedagogiska eller svårförstådda, får jag be om ursäkt. Förhoppningsvis förstår läsaren ändå texten och kan dra egna slutsatser.
Och även om argument kan vändas och vridas så finns saker som inte kan ifrågasättas. Till exempel mitt faktafel i förra artikeln: Anna Ponzio är biträdande programchef, ingenting annat!
Publiceringarna har fått både ris och ros av branschfolk. Ju mer jag får höra, desto mer övertygad blir jag att Jernkontorets schablonmodell måste användas med stor varsamhet.
Efter första artikeln berättade en tjänsteman att stålverket har en extern prislista som skiljer sig från de interna kostnaderna. Självklart ska verken ha marginal på sina produkter, men inte när det gäller rapportering av kostnader i forskningsprojekt.
Jag har inga bevis för att branschen saltat sina räkningar, bara en rad indikationer och vittnesmål. Jag har inte heller haft möjlighet att kunna syna industrins rapporterade kostnader i detalj. Min högsta önskan är inte heller att göra det.
Syftet med artiklarna är att uppmärksamma sånt som vi borde prata mer om. Hur ska skattepengarna i samfinansierade forskningsprojekt användas? Om branschen ska minska sin energianvändning måste dialogen mellan forskarna och stålverken förbättras. Om branschens långsiktiga konkurrenskraft är viktig, då borde fler projekt vara långsiktiga och inte syfta till att optimera dagens tillverkningsprocesser.
På samma sätt som den offentliga sektorn får utstå kritik måste även stål- och järnbranschen vara beredd på samma sak. Särskilt när det gäller stora bolag som borde kunna betala för sin forskning själva.
Alla är vi nog överens om att forskning är ett stort och svårt område. Att isolera och undersöka parametrar i syfte att förstå eller förbättra är inte enkelt. Jag vet det, med en bakgrund som forskningsingenjör inom stålindustrin.
Ibland misslyckas forskningen, och det måste få vara okej, för det ligger liksom i dess natur. Men det betyder inte att forskningen ska vara kravlös. Att energieffektiviseringsprojekten inte når sina mål, år efter år i ett decennium, det gör mig faktiskt upprörd. Antingen ska målen vara realistiska, eller så ska forskningen och implementeringen bli bättre.
Många av oss tycker att negativ kritik är smärtsamt. Det är inte konstigt, snarare normalt. Alla är vi människor. Jag hoppas att publiceringarna inte knäckt någon forskare, för det har inte varit min avsikt.
Syftet är att lyfta upp saker som jag tycker branschen kan och måste förbättra. Jag hoppas det är ömsesidigt.
Jesper Gunnarsson
Krönikan är tidigare publicerad i Process Nordic nr 4 2014