Var god vänta...
I Process Nordic nr 3 granskade vi mindre lyckade energieffektiviseringsprogram hos järn- och stålindustrin. Jernkontoret manar till tålamod innan hela resultatet kommer att märkas. I den här artikeln granskar Process Nordic deras eget tålamod och långsiktigheten i stålforskningen.
I de två första delarna av vår granskning framkom tydligt att Jernkontoret och stålbranschen gillar samfinansierad stålforskning. Och varför skulle de inte göra det?
– Det här är ju en möjlighet för industrin att få forskning gjord utan att behöva skjuta till pengar, säger doktorn Göran A. Persson som ledde utvärderingen av forskningsprogrammet Stålkretsloppet.
Staten, myndigheter och forskningsstiftelser betalar stålforskarnas löner. Resultaten i form av patent, databaser och förbättrade tillverkningsprocesser tillfaller stålbranschen. Men vad är det för typ av forskning som utförs i dessa samfinansierade projekt?
Först och främst: vissa yttre ramar sätts av EU:s statsstödsregler som säger att grundforskning kan få mer stöd än experimentell utveckling. Men hur forskningen ska bedömas får nog anses ligga i en liten gråzon. Formuleringar är viktiga:
– I en forskningsansökan kan ett industrinära projekt låta som industriell forskning och får då mer pengar, sen visar det sig att resultaten är tillämpbara på kort sikt, säger en forskare till Process Nordic.
Det här ska dock inte vara något problem. Ansvaret ligger hos forskarna som i så fall ska betala tillbaka bidragspengarna. Att lämna tillbaka forskningsresultat är lite svårare.
När vi undersöker två stora, sentida forskningsprogram, Mistras Stålkretsloppet och Vinnovas Stålforskningsprogram, har de fått kritik från oberoende experter. Inte för att forskningen bryter mot statsstödsreglerna, utan för att den är kortsiktig och inte tillräckligt innovativ.
Av en rapport framgår att det tog flera år innan Jernkontoret lyckades ”beveka Vinnova att finansiera ett stålforskningsprogram”. Ny förhandlingsstrategi och ett regeringsuppdrag att samfinansiera forskning tillsammans med branschen gav resultat.
Med stöd från generaldirektören inledde Ulf Holmgren på Vinnova förhandlingar med Jernkontoret. Syftet var att övertyga industrin att lyfta in mer innovativa projekt som skulle stärka näringens konkurrenskraft på längre sikt.
– Från Vinnovas sida ville vi se en högre andel innovativa projekt, medan Jernkontoret stretade emot med vad jag uppfattade som vettiga argument, berättar Ulf Holmgren, avdelningschef vid Vinnova.
Kompromissen hamnade på 15 procent.
– Jämfört med tidigare branschprogram så var det här ett steg i rätt riktning. Det är lätt att sitta på läktaren och fördöma det idag, men under de förhållanden som rådde så blev det bra, säger Ulf Holmgren.
Vinnova har idag inga planer på att påbörja nya branschprogram. De har en tendens att vara inåtriktade. Idag krävs mer samarbete över gränserna, både mellan olika branscher men också mellan forskare från olika länder.
De oberoende experterna som sedan delutvärderade Stålforskningsprogrammet kritiserade just detta: alldeles för lite internationella inslag, alldeles för kortsiktig forskning. Utfallet blev nämligen att ungefär 16 procent av de offentliga medlen gick till fyra innovativa projekt.
I många av de 28 andra projekten uppskattades resultaten i många fall vara implementerade redan inom två–fyra år, eftersom det ofta handlade om ”gradvisa förändringar i existerande processer”. Utvärderarna misstänkte att en del av forskningen förmodligen skulle ha genomförts av branschen ändå, utan bidragspengar.
Hos Mistras forskningsprogram Stålkretsloppet finns liknande tendenser. Också här syftade projekten till små förbättringar i industrin, istället för revolutionerande teknikskiften. Experterna anmärkte att stålbranschen inte ens diskuterat en övergång från kolbaserade till vätebaserade tillverkningsprocesser, eller återanvändning av stål. Istället fortsatte den gamla vanliga forskningen, baserad på koldioxutsläppande processer och skrotning av tidvis prima material för omsmältning.
Stålkretsloppets programchef Göran Andersson framhåller i mejl att omsmältning av äldre stålskrot ger nytt material med bättre egenskaper såsom ökad hållfasthet och korrosionsmotstånd.
Nu är det ju inte så att alla användningsområden behöver dessa förbättrade egenskaper.
Ungefär en tredjedel av projekten i Stålkretsloppet, fem stycken, ansågs vid programslutet vara lågriskprojekt där resultaten snabbt kunde användas i verkligheten. Dessa fem projekt fick mer än hälften av forskningspengarna mellan åren 2009-2013.
Kanske är det symtomatiskt när en mellanchef med ansvar för stålforskning ute i industrin berömmer programmet i telefon:
– Jag tycker att stålkretsloppetvar väldigt bra faktiskt, flera intressanta och nyttiga projekt. Annars brukar de där forskningsresultaten inte vara så användbara för oss.
Doktorn Göran A. Persson berättar att han mött liknande reaktioner. Samtidigt var de andra experterna i hans utvärderingsgrupp imponerade över miljötänket inom svensk stålindustri, som de trots sin kritik ansåg världsunikt.
Användbar forskning är naturligtvis jättebra, men bidragspengarna är främst tänkta att finansieragrundforskning. Att vrida ochratta på smält- och valsverk för att uppnå små förbättringar, det ska industrin till stor del bekosta själva. Det är innebörden av EU:s statsstödsregler.
Nu har det gått drygt ett år sedan Stålkretsloppet avslutades. Vad har hänt med de fem projekt som fick så mycket pengar och var så nära realisering? När vi tittar närmare på dem kan två anses genomförda, ett kräver mer forskning och två kräver investeringar från branschen.
Låt oss lyfta fram några exempel. SSAB sitter i praktiken på en värdefull vanadingruva. Vanadinutvinning från gammal LD-slagg är ett lågriskprojekt. Slaggen innehåller 2-3 procent vanadin, vilket är ungefär dubbelt så mycket som i vanliga gruvor. En anläggning för utvinning skulle uppskattningsvis kosta mer än en halv miljard och kunna stå för 5-8 procent av världsproduktionen.
– I princip går det att utvinna all vanadin ur slaggen. Men jag tror inte att stålindustrin är villig att ta risken och göra det här själva, utan de vill hitta intressenter. Projektets syfte var delvis att marknadsföra återvinningsprocessen, säger Guozhu Ye, forskare vid Swerea mefos.
Vanadinet kommer alltså att återvinnas. Frågan är bara när och i vilken form. SSAB skriver i ett mejl till oss: ”Frågan är fortfarande aktuell och vi utvärderar olika lösningar ur ekonomiskt perspektiv.”
Ett annat projekt skulle möjliggöra tillsättning av molybdenoxid direkt i stålsmältan.
Legeringsämnet molybden är viktigt i en rad stålsorter. Traditionellt används en dyr molybdenlegering vid stålframställningen. Genom att istället använda råvaran molybdenoxid skulle mycket energi kunna sparas. Problemet är att oxiden lätt förångas.
Lösningen var lika enkel som genial. Genom att fylla en tunna med molybdenoxid, pulvriserat kol och gamla glödskal och sedan slänga ner den i ljusbågsugnen bildades den dyra molybdenlegeringen direkt i smältan.
– Stålverken blev lite osams om vem som fick använda metoden, men Jernkontoret löste upp knutarna till slut. Tekniken har sparat otroligt mycket pengar och kan också användas för andra legeringsämnen, berättar Seshadri Seetharaman, tidigare professor vid KTH, numera pensionär.
Det tredje projektet är ett typexempel när forskarna skruvar och rattar på processparametrarna åt stålindustrin. Forskarna testade först i labbskala innan skarpa försök gjordes i stålverken.
– Det här är riktig forskning på hög nivå. Projektförslaget var perfekt skrivet för vi kände varandra och visste vad vi ville göra, säger tekniske doktorn Tadeusz Siwecki, knuten till Swerea kimab.
Resultatet blev sänkt varmvalsningstemperatur med 50-150 °C genom att ändra paustid och kylningshastighet. Resultatet blev ganska stora energibesparingar, men viktigast för stålverken var förbättrade materialegenskaper.
Tre imponerande projekt som visar goda eller potentiellt goda resultat. Men kritikerna verkar ha rätt. Inget av dem är särskilt långsiktigt, även om de förmodligen stärker konkurrenskraften hos stålindustrin på kortare sikt.
Men det finns ytterligare en gemensam nämnare för projekten. Jernkontoret spelar en aktiv roll för att stötta de stålforskare som finns i Sverige idag. I den senaste utlysningen tillsammans med Energimyndigheten finns följande skrivelse: ”Idag finns det excellenta forskargrupper inom järn- och stålområdet i Sverige och programmets mål är att bevara och stärka dessa”. Liknande mål återkommer i andra forskningsprogram.
När Process Nordic följer pengarna i Vinnovas stålforskningsprogram verkar dessa excellenta grupper finnas vid Swerea Kimab, Swerea Mefos, KTH, LTU och Högskolan i Dalarna.
Stora summor går till samma fåtal forskningsutförare. Visst finns fördelar med att fokusera på vissa utförare, men konkurrens mellan forskare och förnyelse talar för att pengakoncentrationen är för hög, menade Vinnovas oberoende experter.
Den forskning som samfinansieras av branschen och olika offentliga organisationer syftar till att stärka stål- och järnindustrins långsiktiga konkurrenskraft.
Men om branschen själv får välja, verkar de vilja lägga alla ägg i samma korg. Frågan är om inte satsningarna på de ”säkra korten” i själva verket undergräver en långsiktigt hållbar industrinäring?
JESPER GUNNARSSON
Artikeln tidigare införd i Process Nordic nr 4 2014