Stålindustrin misslyckas med energibesparingarna
Stålindustrin överskattar inte bara sina naturabidrag, som vi skrev om i förra numret. Industrin verkar också lova för mycket i sina energieffektiviseringsprojekt. Om branschen lyckas till femtio procent får de som bekostar forskningsprogrammen vara supernöjda.
Jernkontoret gillar energieffektivisering. Alla sådana åtgärder gynnar den svenska järn- och stålindustrins konkurrenskraft. Energimyndigheten gillar också effektivisering, fast de har delvis andra skäl: att sänka koldioxidutsläppen och minska Sveriges energianvändning.
Därför har myndigheten och branschen bekostat en rad forskningsprogram under det senaste decenniet. Fast resultatet har varit magert. I snitt har man lyckats uppnå målen till 40 procent.
Process Nordic har gått igenom 32 delprojekt. Två stycken har levererat enligt projektansökan, tre har blivit succéer och levererat nästan dubbelt så mycket som planerat, men i nära tjugo projekt har man inte lyckats energieffektivisera alls.
Låt oss ta några exempel. Mefos, statens och industrins gemensamma stålforskningsinstitut, gick in i ett 96 miljonersprogram under 2003–2006 för att minska energianvändningen med 540 GWh/år. Vid projektets slut kunde minskningen bestämmas till 22 GWh, alltså bara fyra procent. Som tröst skriver experterna i sin rapport att forskningen kanske kan bidra med ytterligare minskning på 140–170 GWh/år inom tio år.
Förutom dålig måluppfyllelse fanns annan kritik. Ett par rapporter bedömdes undermåliga: de var delvis oförståeliga, figurer saknade definierade axlar och en figurtext beskrevs som ”rentav vilseledande”.
Två delprojekt var rena misslyckanden och slöseri med pengar. Experterna ansåg att Mefos borde ha gjort en ordentlig förstudie och undersökt om tekniken och projekten ens var tekniskt genomförbara.
Ett nedslående exempel är ”Gasanalys med hjälp av mikrovågsteknik”, som vi skrev om i vårt förra nummer där det riktades misstankar mot att industrins ersättningsmodell är för generös. Detta projekt utmynnade i en kort rapport med ”klena resultat”, för att använda utvärderarnas egna ord. Energibesparingen blev noll GWh/år.
Projektet beräknades från början kosta 15 miljoner kronor med målet att spara 78 GWh/år. Mefos uppgav att SSAB:s naturabidrag enligt ersättningsmodellen var värt 52 miljoner. Efter en ”rimlighetsbedömning” valde man att bara redovisa 21 miljoner. Stålbolagets insats bestod i att låta institutet analysera gas ovanför konvertern.
Ett annat exempel, som är mer representativt, är ett forskningsprogram som löpte under 2006–2010. Då satsades 227 miljoner kronor. När projektet var slut hade man lyckats effektivisera 37 procent av vad som utlovats i ansökan. Flera av deltagarna påpekade i intervjuer att målen var för högt satta, särskilt när det gällde att implementera ny teknik i anläggningarna. Målen upplevdes snarare betungande än sporrande.
De oberoende experterna är ändå försiktigt positiva. På längre sikt, femton år efter projektets avslutande, kan 80 procent av målen vara uppnådda, men inte mer. Vissa av de utlovade effektiviseringarna ansågs vara omöjliga att göra.
Jernkontoret är lite mer optimistiskt och menar att 85 procent av effektiviseringsmålen kommer att vara uppfylla efter tio år. Men om den här nya uppskattningen är lika bra som deras gamla, kommer vi att få vänta längre än så på resultaten.
Även om de värsta exemplen är nog så avskräckande, så har stålbranschen faktiskt lyckats i några projekt.
I ett forskningsprogram för perioden 2001 till 2005, satsade Energimyndigheten och Jernkontoret 346 miljoner kronor för att minska den årliga energianvändningen med 953 GWh.
Majoriteten av delprojekten, åtta av dem, uppfyllde inte målen. Den totala energieffektiviseringen blev bara en fjärdedel så stor som det var tänkt. Hela programmet räddades dock av de två återstående superprojekten, där industrin genom att byta koks mot kol kunde spara årliga 700 GWh, nästan dubbelt så mycket som projektmålen. Det gjorde att programmet som helhet är det mest lyckade: 80 procent av målen kunde uppnås.
Att byta ett fossilt energislag mot ett annat fossilt bränsle bidrar visserligen inte till en energiomställning i Sverige, menade experterna, men det var ändå fråga om en energieffektivisering, och ur globalt perspektiv måste åtgärden ses som mycket positiv. Koldioxidutsläppen minskade dock inte alls så mycket som planerat, bara med en fjärdedel.
Misslyckas även andra branscher med sin energieffektivisering, eller är resultatet för järn- och stålindustrin unikt? När Process Nordic frågar Michael Rantil, enhetschef på Energimyndigheten, vet han inte, och tillägger att myndigheten inte har tid att ta fram sådan statistik åt oss.
– Men i olika utvärderingar har vi fått bra betyg och vi ger inte stöd till dåliga projekt. Det får inte handla om en fjuttbesparing på ett litet ställe, utan det ska finnas betydande potential, säger han.
Alla projektansökningar får inte pengar, utan bara de som bedöms vara mest lovande.
Den pensionerade energiprofessorn Tord Torisson, tidigare verksam vid Lunds universitet och känd för att ha utvärderat många energieffektiviseringsprojekt, påpekar att just det här är en del av problemet.
– Potentialberäkningar görs ofta av optimistiska forskare som inte har någon kontakt med verkligheten. De mål som anges i ansökningarna är maximalt teoretiskt utfall, och inga realistiska mål, men om man inte skriver maxmålet i ansökan är det svårare att få forskningspengar. Sedan när forskningsresultaten ska implementeras är branschen inte intresserad att göra investeringar om de inte är lönsamma på kort tid, det är min erfarenhet, säger Tord Torisson.
Michael Rantil framhåller att Energimyndigheten väljer att stödja projekt först efter att en oberoende expertgrupp har granskat ansökningarna.
– De ska vara kritiska i sin bedömning och varna oss om det är troligt att målen inte uppnås. Men det gäller att komma ihåg att det finns risker i den här sortens forskning, och det är ju därför vi går in och stödjer detta, för att ingen annan vill ta de här riskerna.
Kriget är definitivt inte förlorat. Flera av de granskade delprojekten har fortfarande möjlighet att nå en stor del av sina energieffektiviseringsmål, även om det kommer att ta lång tid.
Process Nordic har varit i kontakt med Energimyndigheten och Jernkontoret för att få veta vilka långtidseffekter som stålforskningen haft, men några sådana rapporter finns inte. Enligt Jennica Broman, handläggare på Energimyndigheten, är det rimligt att först vänta 6–10 år efter projektets slut. De två äldsta programmen
som vi granskat är cirka 7–8 år.
Så det verkar som att vi får vänta i några år till, innan vi kan se resultatet av stålforskningen på längre sikt. Enligt Process Nordics grova beräkningar så har svensk stål- och järnindustri i onödan slösat bort omkring 10 TWh, jämfört med om stålforskarna hade lyckats leva upp till förväntningarna och stålverken prioriterat energieffektiviseringarna.
Dessutom kan den så kallade rekyleffekten ha minskat den energieffektivisering som faktiskt skett. I själva verket kan den vara en tredjedel lägre, på grund av ökad elförbrukning i branschen eller andra delar av samhället. Siffrorna ser helt enkelt bättre ut på papperet än i verkligheten.
I skrivande stund utlyser Energimyndigheten och Jernkontoret sitt nästa gemensamma energiprogram för 2013–2017. Ett helt nytt forskningsområde har tillkommit: ”Organisation och arbetssätt för energieffektivisering”.
Men inte en enda mening nämner hur forskarna ska undvika orealistiska energieffektiviseringsmål. Kanske är det också något vi får vänta på. Frågan är som vanligt: hur länge?
JESPER GUNNARSSON
Artikeln tidigare införd i Process Nordic nr 3 2014
Läs också från Process Nordic nr 2014:
Stålbranschens forskningsbidrag kan vara olagliga: Jernkontoret har tidigare kritiserats för att deras stålforskning haft oskäligt höga kostnader. Organisationen får nu återigen kritik för orimliga siffror som är svåra att förstå. I värsta fall kan branschen bli återbetalningsskyldig för att ha brutit mot EUs statsstödsregler.
http://www.processnet.se/alla/5638/