"Finns allt färre tekniska experter"
Ivan Falk har arbetat med ångpannor och högtemperaturkorrosion i hela sitt liv. Nu är han pensionär men gör gästspel i branschen. Bland annat reagerar han på att allt fler pannor eldas med billigt korrosivt bränsle – bara för att det är ekonomiskt lönsamt.
I jämförelse med övriga Europa bygger en stor del av Sveriges energiförsörjning på förnybara energikällor. Fjärrvärmen är en naturlig del av den förnybara energimixen.
Men så har det inte alltid varit. På 1970-talet var de oljeeldade pannorna fortfarande vanliga. Med tiden och ökade miljökrav har alltfler övergått till eldning av andra bränslen såsom flis, energigrödor, hushålls- och rivningsavfall.
Övergången har inte varit oproblematisk. De nya bränslena innehöll mindre svavel och mer klor, kalium, natrium, bly, tenn och zink. Resultatet blev att flera förbränningsanläggningar drogs med stora korrosionsproblem på rökgassidan i mitten på 1990-talet.
– Vi har provat många olika material och med t iden lärt oss vad som fungerar bra. Dock finns vissa skillnader mellan pannor även om de på papperet är identiska, säger Ivan Falk, kemiingenjör med fyrtio år inom branschen.
Idag finns nya förutsättningar för kraftvärmeverken. Konkurrensen om bränslet har ökat samtidigt som lagstiftning i EU har gett upphov till att nytt avfall inte får läggas på deponi. Eftersom en 100 MW-panna kan förbränna bränsle för 50 miljoner kronor per år finns en stor potential att spara pengar – om råvaran blir billigare.
När en billigare avfallstyp kan spara flera miljoner kronor på årsbasis, då blir det lönsamt att köra anläggningen under mer korrosiva driftsförhållanden och byta utslitna och förbrukade delar vid varje driftstopp under sommarhalvåret.
– En gammal farbror som jag tycker att man ska vara rädd om tryckkärlet. Vi har inte byggt alla dessa pannor för att de ska köras sönder. Idag har tryckkärlet blivit en produktionsapparat där de ekonomiska kalkylerna styr för mycket, säger Ivan Falk.
Läs mer i Process Nordic nr 7 2013