Utsläppen av kväve per energienhet (kg/MWh) har visserligen fortsatt att minska, men inte mer än vanligt sedan kväveavgiften infördes 1992. När avgiften höjdes från 40 till 50 kronor per kilo var förhoppningen att kväveutsläppens minskningstakt skulle öka. Något som alltså inte skett. En förklaring kan vara att dagens 50 kronor i 1992 års penningvärde endast motsvarar 37:50, enligt Naturvårdsverket, som menar att höjningen kan ses som en korrigering för inflationen.Trots att de relativa utsläppen minskat så ökar de totala utsläppen. Myndigheten lanserar flera förklaringar, bland annat att vintrarna 2009 och 2010 var kalla och att kärnkraftsindustrin dragits med driftstörningar, vilket bäddar för högre kväveutsläpp från annan energiproduktion.Kostnaderna för utsläppen har dock omfördelats mellan olika branscher, där avfallsförbränning, kraft- och värmeverk fortsätter tillhöra de stora vinnarna, trots senare tids minskning av nettobeloppet. De stora förlorarna efter höjningen var metall- trä, massa- och pappersindustrin. Metallindustrin har hämtat sig något. Massa- och pappersindustrin har idag en bättre situation än före avgiftshöjningen. För träindustrin har det däremot fortsatt att gå utför efter den 50-procentiga kostnadsökningen som avgiftshöjningen innebar för branschen. Livsmedelsindustrin och kemikalieindustrin har inte påverkats nämnvärt av kväveavgiftshöjningen.