Ju mer kunskap som samlas in om hanteringen av kemikalier, desto mer ökar osäkerheten i systemet, visar Simon Haikolas avhandling vid Linköpings universitet.Miljölarmen om kvicksilver och bekämpningsmedel på 1960-talet ledde till att Sverige fick ett system för kemikaliekontroll som brukar framhållas som ett av världens främsta, men som inte kan hålla jämna steg med den explosionsartade ökningen av kemikalier.Då handlade det om kemikalier som fanns lokalt, men förekomsten har sedan dess ändrat karaktär och blivit transnationell.– Kemikaliernas väg genom miljön och samhället har blivit svårare att kartlägga. De finns i allt från medicin till kassakvitton och beräknas enligt vissa bedömningar öka med 330 procent fram till år 2050, konstaterar Simon Haikola som doktorerat om den svenska kemikalieövervakningens logik i ett pressmeddelande.Han har bland annat intervjuat anställda på Naturvårdsverket, som spårar ämnen och förändringar i miljön, och Kemikalieinspektionen, som övervakar tillverkningen av kemikalier och kemiska produkter.– Samtidigt som de övervakande myndigheterna är delaktiga i att upprätthålla bilden av ett väl fungerande kontrollsystem, så problematiserar de sin egen verksamhet på ett sätt som underminerar den bilden. Det går till exempel inte att kontrollera vare sig förbjudna kemikalier i varor som importeras från länder utanför EU eller den så kallade cocktaileffekt som sker när olika ämnen reagerar med varandra i naturen, säger Simon Haikola.Han menar att de register där företag rapporterar import och tillverkning av kemiska produkter har stora begränsningar. EU-förordningen REACH, som stegvis ersätter stora delar av de svenska kemikaliereglerna, fokuserar till exempel på stora volymer.– Kemikalier som hanteras i mindre volymer än ett ton registreras inte och är svåra att fånga upp i kontrollen. Samtidigt är gränsdragningen nödvändig för att det praktiska registreringsarbetet ska vara möjligt, säger Simon Haikola.