Det är denna industriella restprodukt från ett av Sveriges största massabruk som forskare vid Luleå tekniska universitet, LTU, intresserat sig för. Projektet med cellulosaslam visar sig nu vara en ekonomisk och miljömässig lyckoträff.– Det här är helt klart den bästa behållningen vi har fått vid tillverkning av cellulosananofibrer från en biorestprodukt. Förmodligen är det här en väldigt lönsam produktion som fler massabruk borde intressera sig för, säger Kristiina Oksman, professor vid LTU.För några år sedan släppte massabruken i Sverige ut vissa av sina restprodukter som slam i havet. Det är numera förbjudet och slammet lagras i stora cisterner på land. Just detta cellulosaslam möjliggör nu den hittills mest lönsamma tillverkning av cellulosa nanofibrer från biorestprodukter.Behållningen vid tillverkning av cellulosananofibrer ur slammet är 95 procent, att jämföra med nanofibertillverkning ur träspån 48 procent, ligninrester 48 procent, morotsrester 20 procent, korn 14 procent och gräs 13 procent.– Att separera cellulosa nanofibrer från biorestprodukter tar mycket energi men när vi separerar restprodukten från Domsjö är förlusten liten. Specialcellulosan från Domsjö är dessutom väldigt ren och det innebär att fibrerna inte behöver behandlas innan tillverkningen av cellulosananofibrerna, säger professor Kristiina Oksman.Resultatet av återanvändning av slam kan i det här fallet bli billigare och mer miljövänliga mjölkkartonger och andra pappers- och förpackningsprodukter. Forskning är en del av projektet Bio4Energy.– Vårt mål i projektet är att skapa nya material av restprodukter och därigenom öka hela värdet i produktionskedjan. Nu har Smurfit Kappa hört av sig och vill att vi undersöker förutsättningarna för deras cellulosaslam, säger Kristiina Oksman.Cellulosananofibrerna i papper tillverkat av slammet är förmodligen kortare än cellulosafiber tillverkat av pappersmassa. Däremot blir papperet av cellulosaslammet väldigt tätt, och ger mycket större yta.