När upplag av gruvavfall vittrar kan metaller i det sura lakvattnet förorena vattendrag och grundvatten. Lovisa Stjernman Forsberg har i sin doktorsavhandling undersökt hur deponier eller magasin för gruvavfall vid Aitikgruvan i Gällivare kan omhändertas för att minska deras miljöpåverkan.Vid anrikningen av metaller krossas malmen och mineralerna separeras från gråberget. Återstoden, så kallad anrikningssand, pumpas ut i öppna vidsträckta magasin.Sanden är finkornig och innehåller även små mängder sulfidmineral, som inte kunnat utvinnas. Finkornigheten gör att materialet lätt transporteras med vind och vatten. Vid luftkontakt kan kvarvarande mineral oxideras, vilket innebär en risk för läckage av surt lakvatten med höga metallhalter till yt- och grundvatten.Lovisa Stjernman Forsberg har undersökt om problemen kan bemästras genom täckning av magasinen med rötslam. Förhoppningen var att rötslammet dels skulle gynna etablering av vegetation och därmed göra magasinet blir mindre känsligt för vinderosion, dels skapa en miljö som motverkar sulfidvittring och metallfrigörelse.Rötslammet visade sig inte hämma själva sulfidvittringen, men det gynnade vegetationen. Överlag hade slammet begränsad förmåga att binda metaller och i vissa fall ledde tillsatsen av avloppsslam till att växterna tog upp mer metaller, vilket kan vara en risk för betande djur.Mängden metaller som frigjordes under sulfidvittringen var större än slammets buffringskapacitet. En förutsättning för att ett uthålligt ekosystem ska utvecklas på ett slambehandlat sandmagasin är att sulfidmängderna i anrikningssanden minskas till en nivå som inte leder till sura förhållanden.