Det internationella standardiseringsorganet Iso, arbetar med globalstandardisering för nanoteknik. Målet är bland annat att användningenska bli säkrare både för människor och för miljö. Flera olikastandarder inom säkerhetsområdet ska bland annat innehålla protokollför hur tester av giftighet ska utföras, hur material ska tas om handnär de blir sopor och så vidare. Nu hakar även svenskastandardiseringsorganet, Sis, på utvecklingen. – Då kan vi vara med och påverka. Vi fyller också i kunskapsluckor, säger Carl-Magnus Fahlcrantz, projektledare hos Sis.Kunskapsluckorna är stora i dagsläget. Det finns ännu ingen kunskap somklart och tydligt kan avgränsa det som är farligt från det som ärofarligt, och alltså bristfällig grund för de kvantifierbara nivåer avnanoteknik som kan utgöra en grund för en säkerhetsstandard. De standarder som finns nu är utvecklade av experter i tekniskakommittéer. Men vad gäller nanosäkerhet är området så nytt att manknappt kan tala om experter. Trots det är det bra att arbeta medstandardisering av nanoteknik, anser Carl-Magnus Fahlcrantz.– Man måste börja någonstans, konstaterar Carl-Magnus Fahlcrantz.Standardiseringen i sig kan höja kunskapsläget. Såväl företag somforskare, konsumentorganisationer och företag träffas för attdiskutera. En ökning av kunskapen är ett uttalat mål med standarden.Nanostandardiseringen blir ovanlig också genom att den är så bred, ochomfattar så många områden, från militär verksamhet till tillverkning avkosmetika. Ett alternativ till standard är att lagstifta. Men det ena utesluterinte det andra. Nanostandarderna blir förmodligen en del av deneuropeiska kemilagstiftningen Reach framöver.– Men fördelen med en standard är att den är baserad på konsensus, ochpå en dialog mellan olika aktörer, säger Carl-Magnus Fahlcrantz.Isos standarder är dessutom globala, till skillnad från Reach som jubara omfattar 27 länder. Standardpaketet för nanoteknik omfattar äventerminologi, mätmetoder och materialspecifikationer.Text Kerstin Lundell